ENSAMMA VARGAR JAGAR INTE BÄST


Det är mycket märkligt att höra allt prat om räddningspaket samtidigt som kulturarbetare går under och kulturscener rämnar. Var är de berömda paketen? 

Jag tror att vi lider brist på organiserad kamp inom kulturen. När jag började arbeta som regissör och dramatiker var jag alltid anställd. Det var en trygghet att de jag sålde mina tjänster till betalade min skatt och min pension. Att jag bara tio år senare skulle förvandlas till en ensamvarg, en varg bland många andra, på jakt efter nästa byte, nästa jobb, kunde jag inte ana. 

I samma ögonblick som de traditionella anställningsformerna för kulturarbetare tog slut var det plötsligt jag som skulle sköta bokföring, fakturering och bli expert på pensionsavtal. 

Samtidigt som jag för varje år som går lägger mindre och mindre tid på mitt skapande och mer på hemsida, marknadsföring och allt som följer med privatiseringen av min kulturyttring, förlorar jag också den kåranda och den gemenskap som fanns när jag var anställd på teatern. Nu har all tidigare medarbetare förvandlats till presumtiva konkurrenter, som jagar på samma sätt som jag. Massor med misstänksamma ensamvargar på jakt efter nästa jobb. Det som kollegialt kunde talas om, oss emellan på jobbet, kanske en pjäsidé eller ett nytt sätt att gestalta Tjechov, vågar jag inte ens nämna till en kompis idag. Han eller hon kanske snor min idé.

Nyliberalismen lyckades. De fick oss att att tävla mot varandra, de fick oss att bli entreprenörer på ständig jakt efter nya marknadsandelar. Trots att vi knappt kan dra in till hyra och bröd på det vi tjänar på att spela fiol, flöjt eller teater. När sedan krisen är ett faktum, när viruset sprider sig i kultursalongerna, står vi där. Ensamma. Bra på att sälja in oss. Men dåliga på solidaritet. 

Just nu rusar hela kultursektorn åt samma håll, återigen i en förtvivlad ansträngning för att landa nästa beställning, nästa kontrakt. Den här gången heter mirakelkuren digitalisering. Kulturstreaming. Theatre goes online. Concerts online. Det råder samma kamp som innan; det gäller att sno åt sig köttstycket innan någon annan hungrig varg hinner fatta att det är här det nya nedlagda bytet finns, att det är här man möter morgondagens presumtiva publik. Först till kvarn får först köttet mala.

Det är så sorgligt att slåss om samma projektpengar, det känns så jävla illa att behöva konkurrera ut en hungrig syster eller bror i branschen för att överleva. Tänk om vi istället tog hand om varandra, och utmanade systemet. På sikt måste vi ju få helt andra villkor för det vi gör. Men jag tror inte det kommer av sig själv, det krävs att vi gör som arbetarrörelsen under 1900-talet, organiserar oss.

Jonas Jarl






0 visningar

Konstnärlig ledare

JONAS JARL

+46(0)760261288

jonas@sodracommunity.se

Copyright ©2020 Södra Communityteatern

  • Facebook
  • Instagram
  • YouTube